tankar
Ibland känns de som om något där uppe vill straffa en.
När man fallit och klättrat upp och äntligen pallat ställa sej upp,
och allting börjar bli bra så e de som om någon knuffar ner en igen.
Alla säger att i tonnåren e livet hårt, men ja tror inte att de e tonnåren ja tror att de är livet.
Allt kan ju inte vara bra för om man inte får uppleva lite smärta och motgång,
hur ska man då veta hur de känns att få framgång och må bra?
Alla människor är olika men endå så lika.
När vi är rädda skyddar vi oss
När vi är ledsna gråter vi i vår ensamhet då helst ingen ser men endå vill vi att någon ska fråga hur vi mår
När vi är glada ler vi
När vi är arga kokar vi av ilska.
Vi säger "de värsta som finns är när någon ljuger" men endå ljuger alla?
Vi vill leva i en värld av sanning men endå så skapar vi lögner.
Vi klagar på andra för att vi inte vill se våra egna problem
Vi skyller ofta på andra för att vi inte vill inse att vi själva har fel
Någon man verkligen älskar är dem som kan såra en mest
Vi kan lura oss själva till att vi älskar någon men riktig förälskelse känns som man lever i en bubbla och när man är med den är de som om de e bara ni 2 som existerar i denna värld.
Säg aldrig föralltid för du vet aldrig hur länge de du kallar föralltid varar
När du minnst anar de kan de försvinna och så står du där sårad med hjärtat utslitet ur bröstet i små som glasbitar runt dej. Då är de bra att vara stark och ställa sej upp starkare en någonsin igen och låt aldrig en annan människa se dina svagheter.
Vi tycker de är fel med mobbning och att prata skit och kränka en annan människa och blir jätte ledsna om vi lbir utsatta för de men endå pratar vi skit själva. Ja tror inte de finns en enda människa som aldrig tänkt någon illa om någon annan.
Ja tror inte någon människa har left ett liv utan att såra eller blivit sårad av någon.
Vi klagar på hur världen ser ut idag men de är bara vi själva som kan förendra den.
