piiinklady

Allting måste väll ha ett slut nån gång, nån gång måste väll allting eller iallafall nästan allting vända till de posetiva?, för ja vill inte känna mej såhär bygga upp en fasad men innanför den e man otroligt sårbar vet igentligen inte varför ja skriver dehär kännade bara att ja va tvungen. Ibland vet man att man gjort rätt beslut men endå känns de så fel. Trött på att sätta på dedär pepsodent leendet eller va de fan heter och göra ett tillgjort skratt o gå å låtsas att allt e så jävla underbart. Säger inte att allt e sämst jämt, för de e de inte men ibland kan livet kännas så jävla svårt. De måste fan stämma "livet är som en isplan ett litet fel steg och allt spricker" känns så ibland iallafall. När man var liten va allt så mycket enklare de värsta som fanns var typ att skrapa upp knät men nu e de värsta som kan hända att ens hjärta briser. De e ju faktist så att de aldrig blir helt helt igen de finns alltid ett litet ärr kvar efter hålet som blev i hjärtat. Ja e nog inte den anda som tycker livet e jobbigt ja tror nog att de e väldigt många som håller med mej. Alla säger att tonnåren den e så hård aa de hoppas ja stämmer för ja vill fan inte känna såhär hels livet, humöret går i vågor hit o dit ena stunden dör man av skratt och nästa bara rinner de tårar och iband utan anledning man vet inte ens varför man gråter så mna hittar på en jävla anledning varför man måste vara ledsen och blir me de ennu ledsnare. Förut trodde ja på ett "föralltid" de gör ja inte längre, förut trodde ja att de fanns en som alltid fanns där o aldrig svek en, förut trodde ja att smärta försvinner men har lärt mej att man måste lära sej leva med de. Livet e då fan inte som i sagorna slutet gott allting gott haha nänä så e de inte. Dehär va nog ett väldigt knäppt och ointressant och bara allmänt stört inlägg men ja kännde bara att ja måste skriva de.